Me and my man!

Tog på mig en babyvänlig tröja idag. Mönster och skarpa kontraster. Allt för dig min lilla kille!
(PS Älskar hur rynkorna försvinner i photo booth. Det retuscherade livet!)

Dagens läxa – perspektiv

I dag har jag skeppat över Loppan till farfar, hon är feberfri nu. Gick ut på stan för att göra ärenden (apoteket och soyalatte (Glammigt!)) och sprang på en bekant som också är mammaledig. Jag har jobbat ihop med hennes sambo och våra vägar har även korsats ett flertal gånger under alla mina år i mediabranschen.

Vi tog sällskap hemåt och pratade förstås om föräldraskapets lycko- och sorgeämnen när hon plötsligt sa:
"Du vet väl att jag är sjuk".
"Nej", svarade jag förvånat.
"Jo, jag fick diagnosen MS när vår dotter var fyra månader."
Min hjärna tystnade, liksom stannade av för en stund...
MS...
De direkta associationerna var rullstol och... Louise Hoffsten. Typ.
Jag hade tusen frågor som: "Är det ärftligt? (Nej.) Hur upptäckte du det? Vad har du för symptom? Hur behandlar man, KAN man behandla? Hur mår du i dag?"
Hon svarade tålmodigt på alla mina frågor. Och jag kände bara att Herregud vilken stark kvinna.
Hon sa att känner sig "som vanligt" med hjälp av bromsmediciner, men det är ju ändå något hon lever med, något hon måste acceptera – for life!

Det gav lite perspektiv på min egen tillvaro. Att försöka överleva förkylningssäsongen som nybliven tvåbarnsmorsa kändes genast som en dag på stranden.
Som en dag på stranden med två friska barn och en fantastisk sambo.
Vad lyckligt lottad jag är!
Verkligen.

VAB/Föräldrarledig

Alltså. När ska allt rulla på? När ska dagisbacillerna gå i ide? Det är ju omöjligt att undvika kaos när man är hemma med två barn hela tiden. Inte mycket tid för kaffe i vårsolen om man säger så.

DIY

Så himla onödigt att köpa iPhone vantar när man så lätt kan göra ett par själv.

Den där tiden, den går så fort

Bebisfikade med mammakollegan A igår, vars minsting precis börjat med smakportioner och själv har hon börjat jobba lite grann, ja, ni vet, tagit sig utanför bubblan. Och då slog det mig. Att det går så fort den här gången. Jag minns de första tre månaderna med Loppan som evighetslånga, men nu är Lillebror snart två månader och om lika länge är det han som provar lite gröt. Vill frysa varje ögonblick samtidigt som jag är så nyfiken på vem han är, hur han kommer att se ut...

Förövrigt har mitt chokladmissbruk nått nya höjder. Har redan konsumerat mina första bitar - innan lunch! Sjukt trött i dag, dålig natt, kanske därför... Beach -12 får vänta.

Om peruken i duschen

Tänkte här om dagen att "jo det var ju vansinnigt mycket hår man fick plocka upp efter sig när man duschat, tur att det inte syns..." Så gjorde jag en fläta och se vad som kom fram, korta testar, så nja, jag har nog inte undkommit håravfallet som hör amningen till trots allt...

PS. Senare samma dag bajsade Lillebror ner den fina vita tröjan jag har på mig. Oh the glamour!

I DO A LITTLE TURN ON THE CATWALK

Mer ego-boosting här på Manny! Finaste komplimangen ever fick jag på denna stilblogg. Va!?

The other day when i was out for a coffee and a walk with a acquaintance who also happens to have a street-style blog, he stopped this girl. We both photographed her and then when i was done she asked me, “where do you think my coat is from?” and i instantly replied “Vivienne Westwood” and of course i was right. Who else can make such a spectacular piece. However i choose to just show you a tiny bit of her jacket. I rather focus on her smile because if possible, it suits her even better than the jacket.
You were choosen by Style-Fever /Sara

På senaste

I helgen blev jag och Loppan bjudna på våfflor hemma hos hennes bästis. Fikat övergick senare i middag. Bästa söndagen man kan tänka sig.

Sol i fejjan har jag fått en del på sistone och det har gett försmak på våren. Längtar så!

Pelargonerna har visst också fått vittring på solen!

Dagens modelejon

Jorå såatteee... man har ju blivit stylehuntad på gamla dar. Känns gött när man är nyförlöst..

Barnmössa från Åhlens (som jag klippt av tofsen på).
Bästa kappan från Westwood.
Gravidbyxor från Monki.
Vantar som farmor stickat.
Och urgamla "halvklackar" från Acne.
Och så de avgörande accessoarerna: latten och Lillebror!

Popcorn

Tänker att jag ska skriva något klokt, något om livet utanför bebisbubblan. Men hjärnan är blank. Slut på meddelande.

Alla charkisars dag

Titta vad sambon dukat upp när jag kom ut efter att ha nattat stora lilltjejen! Oh jösses vad jag har längtat efter opastöriserade ostar och rötjut. Livet!

Ingenmansland - en modefråga

Hello igen.
Här kommer mera svammel från en som äntligen får använda sin dator till annat än att spela upp Bamse-filmer. Det här med vikten. Förra gången rasade den. Den här gången inte riktigt så. Nu är jag i ett läge där gamla gravkläder är för stora och mina gamla kläder inte går att dra över höfterna knappt. Vad gör man? Lever ju ändå på hoppet om att komma i mina gamla kläder en dag. Köper man... tajts så länge? Eller ett par under-tiden-jeans?

Post pregnancy modetips efterlyses!?

Hur få barn att ta medicin? + svammel

Känner mig helt isolerad från omvärlden här i vår 70 kvadrats sjukbubbla. Den enda nyhet jag lyckats ta in är den om Whitney, ingen chocker direkt, men ändå sorgligt. "I wanna dance with somebody" liksom. Ikonisk.

Just nu ensam med bebis, lurade iväg lilloppan till apoteket med sambon för att köpa värktabletter man kan svälja eller brus (finns sådant för barn? Hoppas!!) och så ska de köpa glass förstås. Alltså, det värsta med att ha ett sjukt barn, förutom det faktum att de mår dåligt, är att TVINGA i dem medicin. Att trycka in en sup i anus känns som ett fruktansvärt övergrepp och jag var tvungen att gå iväg och gråta en skvätt efteråt. Men vad ska man göra när febern är uppe och nosar på 40 graders strecket. Hemskt ju! Hur gör ni?

By the way: Glad alla hjärtans. Jag ska fira med en dusch!!!

Sunday, bloody sunday...

Fortfarande sjukkarantän här hemma. Loppan fick en förkylning och krupp lagom tills vi klarat oss ur kräkhelvetet. Vi fördriver tiden med att klä ut oss och ladda appar, "mamma, jag vill att han ska vara prinsessa, han kan bara bli kung" när hon försöker klä ut en gubbe i ett spel. Det undrar jag med!? Klart alla ska kunna klä ut sig till vad de vill oavsett kön. Suck.

Det går runt, det går runt

Nu har Loppat dragit på sig en elak förkylning. En olycka kommer sällan ensam... Heter det inte så?

Hello från sjukstugan!

I går fyllde jag år. Det firades genom att torka kräk och tvätta lakan. Både sambo, dotter och lilleman var sjuka. Jag fick ett svagt "grattis" från sjuksängen och blommor och paket levererades till dörren av mor och bror - ingen vågade komma in i kräkdimman. Cant blame them. I dag har jag fortsatt att tvätta, försökt förklara för en treåring att man fortfarande smittar fastän man "inte kräks längre". Och nu när allt var rent, lägenheten var tyst eftersom alla vilade så började jag få ont i kroppen... Håll tummarna nu att det bara är tröttfeber och inget annat...
Vabruari!
Vik hädan!

Sånt e livet

Läser det HÄR och funderar på hur jag vill leva livet. Det är väl sådant man ska göra när man är föräldraledig – en plan för framtiden. Jag vill jobba, absolut, men kanske inte så mycket eftersom jag vill hinna umgås mer med min familj. Så vill jag ha ett vackert hem, det har jag, men så var det det där med yta (mycket vill ha mer) och ska man bo i stan för alltid? Och gör jag verkligen det jag VILL? Eller det som förväntas? Men framför allt, hur ska man få ihop alla dessa önskningar!? Är det ens möjligt?
Jag antar att det är ett livsprojekt, och allt behöver ju inte hända nu nu nu, jag ser det mer som mål att sätta upp för mig själv. Tänkte börja med något jag faktiskt har makt att förändra och det är att fundera på vad jag verkligen vill göra (yrkesmässigt) och hur jag ska komma dit (eller om jag redan är där!).
Ok?
Deal.

Dagens

Spenderar dagen med den här lille mannen (precis som alla andra dagar), som just nu ligger och pruttar i sömnen. Finns det något en bebis kan göra som inte är supergöllit. Svar: Nej.

Om magen och formen

Jag snor Joannas rubrik rakt av.
Såhär post pregnancy känner man sig inte superdef direkt. Jag kan säga att den där myten om att det tar längre tid att komma i form andra gången, den stämmer. Nog för att jag gått ner och ser hyfsat normal ut, men det där extra fettförklädet, dunno, men jag gillar det inte. "Men hallå!" Säger ni, det har inte ens gått en månad. True that.
Men.
Fortfarande.
Det gick snabbare förra gången.
Och nej, jag är inte orolig. Jag ska nog hitta mig själv i min kropp igen. Är bara lite otålig.