I dag väntade vi titta-på-bebis-besök när jag plötsligt kände mig sjuk, typ influensa, plus vansinnigt ont i ena bröstet och hög feber. Efter lite googlande och ett samtal till sjukvårdsupplysningen konstaterades mjölkstockning (!?). Hade inga sådana problem när Loppan var liten, men, men... Mjölkstockning it is.
Så, mamma känner sig svag och sjuk, vill helst bara ligga ner, förhoppningsvis amma bort det onda... Men en treåring är inte så road av sådana (icke-) aktiviteter. Och detta är ett ständigt dåligt samvete hos mig. Att hon blir understimulerad. Att vi inte hittar på tillräckligt roliga saker med henne på helgerna. Hur gör ni? Eller, framförallt hur känner ni?
6 kommentarer:
Jag säger som jag brukar säga till våra kids, att det är när man har tråkigt man utvecklas som människa. Då blir dom arga på mig men inom fem-tio minuter har dom kommit på något att göra. Kreativt och bra!
Ha ha! Vilket "pappa-uttryck", ska genast adoptera det! Vet inte om en treåring kan ta in det bara...
Man måste också visa med hela kroppen att man menar allvar, att man inte tänker styra upp någon aktivitet för att få lite lugn och ro. Fungerar på vår 3-åring. Han blir argare än 7-åringen, men kommer alltid på något att göra.
Usch! Det där med stockning låter ju inge kul alls. Var livrädd för det själv.
Jag har också ofta dåligt samvete för att jag inte orkar hitta på lika mycket saker med Vårlöken som han egentligen skulle vilja. Men jag tror som AMO, i såna stunder måste man använda fantasin. Och jag är säker på att Loppan får göra en massa roliga saker varje dag!
jag tänker (och känner) precis tvärtom. På dagis får de så mycket stimulans och det är aktiviteter hela tiden, då är helgen till för återhämtning. Jag har aldrig dåligt samvete för det!
Jag tänker att även barnen mår bra av att slappa. På vårt dagis är barnen dessutom utomhus många timmar per dag, vilket minskar "gåutstressen" på helgen här hemma.
För handen på hjärtat: hur kvalitativt blir egentligen umgänget när man gör "kul" aktiviteter? Det är mycket stressfaktorer bara i att klä på barnen och komma ut i kollektivtrafiken, besöka proppfulla larmiga museer/lekrum, leta efter restauranger som serverar pannkakor osv. Så mycket lugnare för alla parter att skrota hemma. Inte alltid, men ofta, annars orkar i alla fall inte jag med föräldraskapet.
När Elvira blev storasyster var hon 2,5 år. Hon förstod oftast att jag inte kunde vara med i samma utsträckning som tidigare. Om inte annat hade hon vant sig vid att jag var lite off redan när jag var gravid. Hon fick lära sig att gå alla tre trapporna upp själv för med en stor mage och foglossning så kunde jag inte bära.
När Juni kom så såg jag och maken det som en chans för honom att ge henne en massa uppmärksamhet och möjlighet att göra saker bara de två. den möjligheten finns ju annars också, men vi tog fasta på att han skulle ägna lika mycket uppmärksamhet åt henne som jag (i och med amning och medföljande trötthet pga kass nattsömn) ägnade åt lillasyster. När han tog över föräldraledigheten tog jag över fokuset på Elvira.
Vi tyckte att det funkade superbra. jag tror att hon också tyckte det. Det märker vi om sisådär 35 år om hon skriver en bok om sin barndom ;-)
Skicka en kommentar