Snörvel

Och så en förkylning ovanpå alltihopa.

Notera

Loppan har en låtsaskompis som heter Vanilja.

Uppdatering: Vanilja är en HAN. Mycket viktigt.

Förenkla

Vad tror ni? Skulle livet bli lättare om man var Buddhistmunk? På en del sätt va.. Men sjukt lite heels och nagellack i templet. Tror jag passar, ett tag till i alla fall. Men visst blir man glad när man ser dem i de dystra tunnlarna bland stressade nio-till-fem:are!

Dagens

Suck...
– I helgen måste vi flytta ut helt ur hyresrätten. (Som gick till typ nr 47 i kön. Någonting säger mig att de som verkligen behöver en bostad inte får den genom bostadsförmedlingen, när 46 pers tackar nej till en trea i Vasastan....). Nu lääängtar jag bara så tills den helg kommer när det inte finns några måsten.

Lättnad...
– Vi har tagit in en vikarie på redaktionen, så jag slipper känna att jag sätter folk skiten genom att vara sjukskriven.

Hopp...
– Jag hoppas på fint väder så att man åtminstone kan ta sig en uppfriskande och lååååångsam promenad den här helgen.

Let me tell you, I'm no superwoman

Har varit hos farbror doktorn i dag. Och fått utökad sjukskrivning. Kunde fått heltid om jag ville men valde deltid. Känner att jag har saker jag måste hinna avsluta. Men varför? Varför? Får detta att känna mig misslyckad. Jag har superlågt blodtryck och dåliga blodvärden, jag är yr och svimmig. Så klart jag ska ta det lugnt. Men. Det finns ändå någon slags krav på att man ska vara en supermorsa, jobba in i det sista, leva på som vanligt fastän man utvecklar ytterligare ett liv inom sig. (Eller, är det bara i mitt huvud?) Och ja, jag vet att det är galet, men det är klart att jag påverkas av det. Jag jobbar i en bransch där man förväntas prestera utöver arbetstider och uppgifter. Och jag älskar den branschen – samtidigt som jag hatar den. Suck. Är i alla fall hemma i dag och försöker skriva ihop en text om designhipsters.

Beautyfied

Sitter och skriver på en aslång beauty-text och är helt insnöad. Design och arkitektur som jag i vanliga fall skriver om är helt klart creddigare, men ooooohhhh så mycket torrare. Nej, jag är helt och hållet konsumerad av detta. Skönhet! Det är underbart! Jag kommer ihåg när jag en gång i tiden berättade för min pappa att jag var mode- och skönhetsredaktör på en tidning (som dessvärre bara kom ut i ett nummer), det tyckte han var ytligt, "det är väl inget för dig?". Och det kan man ju tycka, att det är ytligt alltså. Men det är estetiken jag älskar, de vackra förpackningarna, färgerna, konsistenserna, dofterna... De små miraklen de förväntas utföra, drömmarna i eteriskt ljus de frammanar. Ja. Jag älskar ALLT.

Efter dagar av research har jag kommit till, provat och kan rekommendera följande:

Torra oljor - går in i huden på nolltid och är supersköna. Det går bra med alla typer av torra oljor som man kan hitta i budgetvariant på Apoteket till exempel. Produkter med Arganolja är super för håret och även kroppen om man så vill, jag använder Kiehl´s underbara hårinpackning med Argan och även Redkens hårolja,  just nu använder jag även Estelle & Thilds gravidolja för kroppen som är superduperskön.

Serum/BB cream - har precis börjat använda Lancômes Visionnaire som tydligen ska vara toppen. Måste vänta med tankar om den dock. Annars är ju BB creams är ju det nya heta. Primer, foundation, återfuktare och anti-age i ett, perfekt för en stressad småbarnsmorsa. Garniers är den enda som finns i Sverige än så länge, men den är billig och sägs vara fab. Finns dock bara i färgen medium, vilket är alldeles för mörkt för mig, så jag får vänta med att prova. Nästa år kommer Clinique, Mac och resten av gänget med sina.

Nyfiken på - ögonskuggor! Har aldrig använt det eftersom de klumpar sig och aldrig sitter bra. Men det beror tydligen helt på vilket märke man använder och HUR man gör. Fördjupar mig i ämnet as we speak. Som sagt, helt förlorad.


Sen måste jag ju tillägga att alla beautybloggar som finns där ute är toppen för bra tips. Själv läser jag gärna:
Bjooti
Kicki på Daisy
och förstås, min kära vän Caroline på Rodeo.

Men det finns en hel värld att upptäcka där ute.
Underbart!

Fräscht hemma

Slökollar på "Ensam mamma söker" och slås av hur fränt alla killar har inrett. Det är fondtapeter, väggmålningar (!? (advanced)) och så klart den obligatoriskt gigantiska tv:n. Och ja, jag är lite ironisk, det är sjukt svennigt, men ändå... the commitment liksom. Imponerande.

Helgen som gick

Fullt program som vanligt; barnkalas, lukta bebis, maskerad och så klart – hemmafix. Men i söndags kom vi iväg på en lång promenad längs vattnet som slutade med en glad Loppa som fick mata änder. Det var fint. Så himla fint. Det känns som att jag missat hela hösten eftersom vi inte haft tid att se den, har missat färgväxlingarna och naturen helt. Det blev en påminnelse om hur viktigt det är att komma ut, och inte bara till parken, utan UT!

Remeniscing

Vad mycket skönare det var att vara höggravid på sommaren när man bara kunde svepa in sig i ett tygsjok och känna sig fab. Börjar redan längta tillbaka till värme och vatten och leeeeedighet. För termen mammaledighet som jag nu står inför, har jag lärt mig, är helt missvisande. Det borde heta mammabusy. Helt klart.

Tips för alla gamla grungare, punkare eller kort och gott modeintresserade!

När jag var inne på den HÄR bloggen för lite guilty pleasure, blev jag sugen på att dumpa mina gamla Martens (ja, det är sant, jag använder samma gamla par som jag hade i gymnasiet. 10 hål, skitfin modell som nog dessvärre inte görs längre) för att investera i den lite präktigare mama-varianten, den fodrade vintermodellen som Cecilia sportar här. Ett par dagar senare dimper denna inbjudan lägligt nog ned i inkorgen.

Det är ett tecken, eller hur? Ett tecken på att jag måste shoppa. Yay! (Så himla omodernt ju, i dessa dagar av köpstopp...).

Fem snabba

1. När ingen ser/hör mig så brukar jag...
peta i näsan, kan hända att jag gör det när någon ser på också...
2. Jag går aldrig hemifrån utan…
mobilen, sömntabletter, nappar...
3. Min blogg heter som den gör för att…
den från början var tänkt som ett modeprojekt och syftar på engelska mannequin, som i skyltdocka, som i... ja, ni fattar. Sen blev jag på smällen 2008 och dessutom av med jobbet, enter: mamabloggski, en ganska ironisk sådan till en början. 
4. Vågade jag så skulle jag…
hitta någon slags inre övertygelse (jag tänker på jobb och livsstilsval nu) och lita på den till hundra procent. Tills dess ägnar jag mig åt ett hantverk jag är hyfsat bra på i en värld jag slumpmässigt hamnade i för femton år sedan. Kanske är det här jag ska och vill vara, önskar bara att jag kunde hitta övertygelsen.
5. Om tio år kommer jag…
uuuhh, vågar inte tänka så långt fram i tiden. Faktiskt inte. What will be will be.


Ekät som cirkulerar. Hittade den säkert hos AMO bland annat.

En observation

Varför envisas unga tjejer med att ha bara fötter i skorna - året om? Vad är grejen liksom? Jag fryser ihjäl bara jag ser det. #35goinon85

Sluta gräva!

Hålet blir bara djupare och djupare, det som bloggmorsorna Amanda och Anitha gräver. Snälla rara kvinnor läs på lite innan ni uttalar er (biter i kudden!!!). Käraste Clara sammanfattar Anithas klavertramp alldeles utomordentligt här, och Lady Dahmer förklarar Feminismens ABC i en kommentar till Amandas enfaldiga inlägg så här:
"Feminism handlar inte om att skapa nya regler och normer. Det är helt ok att ha klänning, läppstift, högklackat och att gilla att baka cupcakes även om man är feminist. Däremot så handlar feminism om strukturer och ojämna maktbalanser. Som i sin tur är ett direkt resultat av begränsande könsroller. Män uppfostras si och kvinnor så och därför får de olika förutsättningar och därmed olika möjligheter.
Att vara feminist innebär inte att du är en stark kvinna eller för lika rättigheter. Det innebär mer än så. En feminist är en människa som anser att kvinnan är underordnad och det går att göra något åt saken. Det innebär att du är medveten om att könsrollerna är sociala konstruktioner och att de är direkt anledning till att vi är ojämställda. Så länge du hävdar att kvinnor är si och män är så så bidrar du till upprätthållandet av dessa strukturer som hindrar män och kvinnor att ha samma rättigheter och skyldigheter. Och DET är inte feminism."

Onsdag

Dagen började med svimningskänslor – igen. Suck. Hatar att kroppen inte orkar med. Och det är just det som är det värsta, att jag börjar piska mig själv och tycka att jag är dålig som inte orkar, i stället för att trappa ner, vara snäll. Men den här gången ska jag lyssna och lära, jag har ju faktiskt inte bara mig själv att tänka på nu.

Annars gläds jag åt att blåa linjen ska börja gå normalt igen. Fick en tablettask med det glädjande beskedet av en SL-tjej som kallade mig "damen".

Gårdagens

I går var det måndag. Jag var hemma, för jag är sjukskriven tjugofem procent, vilket är prutt egentligen, för det gör varken från eller till. Men jag tog bussen till stan (läs Götgatan) för att göra lite ärenden. Vädret var uppiggande. Livsbejakande på något sätt.

Gick alldeles för mycket och för fort, fick ont i ljumskarna. Hur gör man när man går sakta? Do tell. Sen hämtade jag Loppan på dagis. Hon var på sitt allra bestämdaste humör, så där som bara en treåring kan vara.

 Det var kallt. Jag var påklädd. Såg snabb och smidig ut (?).

 Efter lite microvärmd mat, tog de lustfyllda hushållssysslorna vid – handdisk i badrummet.

Loppan är ett riktigt nattdjur. Lagom till läggdags kommer hon alltid på att hon måste springa hundra varv runt lägenheten eller, som här, hoppa från soffan. Det var S tur att lägga henne, men hon vägrade, han fick inte ligga bredvid henne, hon skickade ut honom ur rummet, höll på med alla möjliga trix tills jag tillslut fogade mig och gick in. Då blev hon nöjd. Somnade. Hon är så vansinnigt mammig nu och jag undrar om det har att göra med att hon vet att hon snart kommer att få syskon. Vad tror ni, alla smarta morsor där ute?

Confession time

Här är ett par saker som jag funderat på på sistone:

Jag åldras (no shit Sherlock!). Och det är ju normalt, men här kommer problematiken – jag gillar det inte! Jag som alltid predikat om hur vackert det är att vara naturlig och att man ska åldras med stolthet börjar tycka att det är jobbigt nu när ålderstecknen visar sig. Jag vill inte ha slapp hud och rynkor! Jag vill verkligen inte det. Inte ännu... Så...

Jag röstar blått. Vilket är något jag inte skyltar med, eftersom de flesta i min omgivning röstar rött – det kommer liksom med hela kulturpaketet. Om folk levde som de lärde (och det finns det förstås många som gör också, dock inte merparten av människorna i min omgivning) skulle det vara fine, men jag möter så många som bara har det som en pose och sedan annamar roffarlivsstilen. Inte okej i min bok. Hyckleri är det värsta jag vet.

Jag tror på solidaritet och medmänsklighet, men också på människans individualitet och förmåga. Men framför allt värnar jag miljön. Vore Miljöpartiet oberoende skulle jag rösta på dem, så länge de inte är det faller min röst på Centern.

v 36 2008

Va? Va? VA? Kan det stämma att jag är lika stor i v 28 som jag var i v 36 förra gången? Skrämmande!!

Enter: Barbamama

Tre månader kvar... Hur stor kan man bli liksom? Känner mig gigantisk redan nu, och så tre månader av växande bebis på det... My Lord! Måste leta fram gamla bilder för att se hur det gick till sist, eller om det faktiskt är så att jag är större den här gången.

Paus due to wordfeud

Bloggbråk

Nu har den här Quetzala/Blondinbella-grejen fått lite väl stora proportioner, tycker ni inte? Blondinbella bojkottar en intervju med Quetzalas chef i sin tidning Egoboost. En sak är i alla fall säker – Blondinbella har ingen humor. Mitt råd till henne skulle vara: kill it with scilence, eller kindness kanske till och med. Lite barnsligt hela grejen, av dem båda.

Precis när jag skrivit mitt inlägg hittar jag detta hos AMO. Mer på samma ämne för den som är intresserad. Men min kommentar till det hela är:
"Jag vill inte att min dotter kommer hem med någon av tidningarna: Äppelkäckt du-kan-bli-vad-du-vill vs ironiskt proana... Kräks på båda. Men en sak är säker, man kan inte skydda sina barn från verkligheten..."
Men nu har vi tröttnat lite va. Vi går vidare tycker jag. 

När kroppen säger ifrån

Lovar att jag inte är sponsrad. That would be the day, liksom... skulle bara visa min nygamla frisyr, men misslyckades med det också.. Håll till godo.

Så hände det sig en morgon att jag efter att ha lämnat stretig treåring på dagis, föll ihop och svimmade på perrongen, på väg till jobbet. Eller okej, jag hann ta emot mig, så det såg kanske inte så dramatiskt ut, mer som en stor säl som liksom segnade ned lite ograciöst. Nu har jag varit hos läkare och barnmorska och ordinationen är "vila". Sjukt svårt när man jobbar heltid och har barn, men i dag och i går har jag varit hemma, jobbat lite, men mest bara gått låååååångsamt genom min del av stan för att uträtta små ärenden. I morgon jobbar jag igen, men kan hända att jag går ner lite i arbetstid. Tänk att det alltid måste "hända" något innan jag fattar hur det är ställt. Jag lär mig verkligen aldrig. Och då har jag ändå gjort ett par vändor till mörkret och tillbaka. Suck.

Helgen i bilder

Så här ser magen ut i vecka 27. Ginormous om jag får säga det själv.

I jakt på byggmaterial till lägenheten en söndag (hur tänkte vi, en söndag!?), snubblade vi över vackra, vackra och lite undangömda platser här på söder. Älskar.

Loppans dockhus är numera lätt överbefolkat med alla mina "Traderafynd". Att köpa 70-tals originalmöbler var ju en fin tanke, men jag insåg snabbt att jag inte är ensam att drömma om att återskapa mitt barndomsdockskåp (mao dyrt!) så det blev lite random möbler bara. Funkar utmärkt för Loppan.

Så här ser naglarna ut när man måste diska i handfatet. Börjar bli evinnerligt trött på detta kökslösa liv. (S: Nu tar vi vilken jävla bänkskiva som helst!! Innan jag tappar det helt!) Observera att min ena ring är borta. Loppan påstår att hon vet vart den är, men jag har inte lyckats klämma henne på informationen ännu.

 

I går var jag och klippte mig. Det blev min comfort-hair-do – den långa mörka pagen. Loppan kom också förbi och fick topparna klippta. Nu kanske vi äntligen kan börja borsta håret utan ett gäng med mutor som lockbete för att hon ska låta oss ta oss igenom alla tovor.

Älska hysterikan!

Nu läser inte jag Quetsalas blogg, men jag lär ju börja göra det nu. Hurra för kvinnor som vågar vara – både svarta, grå och blå.
"Det är en sak som jag inte förstår. Varför måste alla unga kvinnor vara förebilder för andra unga kvinnor? Motsvarande krav ställs inte på unga män. Jag kan inte komma på en enda ung, vit, heterosexuell man som tvingas bära alla andra med samma förutsättningar på sina ensamma axlar. Kan ni? Nej, för det behövs inte."
Så skriver Hanna Hellquist i ämnet. Läs mer HÄR.

Hungran

Bara för att illlustrera hur mycket jag äter. Min kollegas tallrik efter avslutad lunch är den till vänster. I min finns bara några pliktskyldiga riskorn kvar....

Hej sista trimestern - Hej krämpor

Foglossningen – detta högst osexiga ord, fogar som lossar, skelett som luckras upp, hur som helst – det plågar mig. Den långa vägen till dagis med stretande tre-åring, stress när man bara kan gå myrsteg. Dålig kombo. Mycket dålig kombo. Kan inte minnas att jag upplevde detta sist, men då var jag å andra sidan "arbetsfri" de sista månaderna och hade inget barn att ta hand om. Hoppas, hoppas att detta ger med sig... ogillar känslan av att vara lååååångsaaaaaam.

Appropå modedebatten som uteblev

Natalias text är bra, den är rolig och skönt befriande. Modeundret är en bubbla, precis som musikundret för x antal år sedan, (eller är det? Det är ju, precis som Natalia tar upp, sällan eller aldrig man får några hårda fakta kring dessa "framgångar"). Men på ett plan handlar det väl om något slags lillebrorkomplex som Sverige över lag lider av, så när någon eller något "slår utomlands" om det så är ett enstaka uppträdande på SNL, en topplisteplacering eller en visning i modets huvudstad Paris, så får det enorma proportioner i lilleputtlandet Sverige. Kazmierska raljerar över det pretentiösa modesverige och skriver:
"Men det underliga är inte att klädmärket Hope har gjort en hel kollektion på temat Det sjunde inseglet. Eller att Nakkna jämför sina brallor med lerklumpar på en drejskiva. Eller att nämnda Acne nyligen lät en violinist framföra Satie-stycken på ett modeevent i Paris.
Problemet är att ytterst få ifrågasätter idén om att mode är konst, alltså en intellektuell och icke-materialistisk verksamhet."
Och jag håller helt och hållet med, det är lite "Kejsarens nya kläder" över det hela. Och sett ur den synvinkeln dessutom ytterst underhållande. Men sen tar hon upp kritiken av modebloggarna och tar "dessa unga kvinnor" i försvar. Och det är just där det tar stop för mig, för det är ett så billigt ess att dra, att bli de unga kvinnornas beskyddare. Det är oerhört politiskt inkorrekt att kritisera unga kvinnor, men skönt att någon vågar göra det. För i det här fallet kanske det är helt och hållet berättigat.

Om jag hade ett kök...

...skulle jag laga detta till middag!

Vackraste hösten ever och modedebatt

Alltså! Vilken vacker höst. Fick några timmar hemma på förmiddagen för att skriva klart en artikel och vilken lyx det var. Ensam hemma, solen genom fönstret, knapprandet på tangentbordet.... Började nästan romantisera frilanslivet igen (som jag avskydde så högt när jag levde det).

Annars bör ni hålla koll på detta inlägg om mode av Natalia Kazmyerska. Min chef har precis skickat in en giftig replik...

Julen kom visst tidigt i år

Jackpot för Loppan i dag som iförd tomtedräkt drog storvinsten på Sevenelevens lotteri och kammade hem åtta bullar!

Tatueringar och barn – del 2

Efter en högst oventenskaplig undersökning kommer jag fram till att, nej, att skaffa barn är inte som att tatuera sig. Det är en väsentligt mycket större insats att skaffa barn, tycker Katta Kvack och jag är beredd att hålla med:
"Nej, jag kommer nog alltid ha fler tatueringar än barn, känner jag rätt spontant. Inte minst för att det är så mkt mindre smärtsamt att tatuera sig än att vara preggers i nio månader. Gah."