Uppgivenheten

Det finns en grå och tröstlös uppgivenhet som verkar följa mig vart jag går. För alla jag pratar med känner samma sak – orkar inte, vill inte, har inga muskler kvar i smilbanden liksom. Fraser som "inte en grej till" och "nej, nu får det fan vara nog" haglar som höstlöv omkring mig. Är det bara jag? Eller är det något med den här årstiden? Åldern? Universum? Jag bara undrar, för "snart får det fan va nog" för mig med.

Och ja, jag snackar jobb. Jag undrar bara "När kommer boken!?" Så mycket märkliga grejer som händer bakom kulisserna i mediebranchen så finns det ju hur mycket som helst att ösa ur.

Mvh,
Den Lönsamma Löneslaven

City lights vs livet

För tillfället knarkar jag The City och jag älskar Roxy, innerligt. Hon är allt jag inte är; högljudd, energisk, orädd. En liten buldozer i jävligt snygg förpackning. Man skulle kunna säga att hon har typiskt manliga drag, om man vill vara sån. Det brukar ju inte vara så uppskattat hos en kvinna. Tyvärr. Men hon tilltalar mig, kanske för att hon är min motsats, kanske för att hon har sidor jag aldrig själv levt ut. Under ett ögonblick vill jag bara släppa allt, dra till Newan och spegla mig i neonskyltarna, leva för dagen med en dröm som enda näring.

Sen går jag in och lägger mig hos Loppan. Lyssnar på hennes jämna andetag, lägger handen på den mjuka kinden, den med skrattgropen. Drar in lukten från hennes nacke. Lukten av l i v e t.

Jag tänker på den här fantastiska tjejen. Som lyckats göra "drömmen om ett liv på landet" till verklighet, och en riktigt lönsam sådan om jag förstått saker rätt. Det är ju SÅ man ska leva, tänker jag då. Nära naturen, nära barnen, nära sig själv. Arbeta med kroppen emellanåt och inte bara sitta i en kontorstol och väva säljande drömmar. Diktera sina egna villkor, i sin egen takt. Ja. När jag tänker efter så är det nog det som är livet.

Det och Loppan! (Och så lite höga klackar ibland.)

Ny obsession

En ny (ja, för mig) realityserie har fått mig fast – The City. Roxy är min favorit. Bästa citatet hittills: "There are two types of people in this business – work horses and show ponys."

Älsk!

Anonym sa...

"Alla tonårstjejer svälter sig inte. Ville bara säga det. Odla inte myten. Myten i sig förstärker en uppfattning om att svält är normalt för en tonårstjej." 

 

Säger en fellow post-anorektiker. 

 

Det här med ätstörningar förvandlas till ett minfält så fort det ska diskuteras. Och att, som jag gjorde, skriva att "alla tonårstjejer svälter sig" var kanske väl ogenomtänkt. Men i sammanhanget var det för att understryka någon slags frustration över att många (ok, inte alla) tjejer, inklusive mig själv, vänder sin ilska inåt. Det gör mig ledsen och förtvivlad och jag hoppas att det är annorlunda idag, att tjejer tar mer plats. Jag menar, jag har ju själv en dotter och jag vill att hon ska känna sig fri att vara precis den hon är utan att behöva rätta sig efter någon slags "duktig flicka"-norm. Det var ju vad jag gjorde och för mig blev ätstörningar ett sätt att hantera/kontrollera känslor som skrämde eller som jag inte förstod. 

 

När jag var i 25-års åldern jobbade jag ideellt mot ätstörningar. Jag hade stödgrupper, skrev artiklar, satt i morgonsoffor och pratade i radio. Jag argumenterade mot gubbar som påstod sig uppfunnit den ultimata ätstörningsbehandlingsmetoden; datorer! Datorer som hjälper patienterna att lära sig äta igen. Och visst, det är viktigt att lära sig det, eftersom det är något man oftast har en mycket skev bild kring. Men orsaken då!? Vem ska ta hand om orsaken, sorgen, otillräckligeheten, känslorna som ligger till grund för problemen? Datorer!? Nej, jag skulle inte tro det va. Och återfall, hade de någon statistik på det? Nope. Blir så förbannad! 

 

För mig har terapi hjälpt. Och det är en ständigt pågående process. Att lära känna mig själv och sakta men säkert lossa på alla hårda regler jag satt upp. Förstå vart de kommer ifrån och hur jag ska frigöra mig från dem. 

 

Så, Anonym, jag ber om ursäkt. Låt oss hitta ett sätt att prata om detta utan att generalisera eller romantisera. Det är svårt. Kanske omöjligt. Men diskutera bör vi!

Snurrigt

Just nu vädrar den här konflikträdda lilla människan sina mörkaste tankar både privat och på jobbet. Det är kaos kan man säga. Men för att citera en av mina chefer "ur kaos kan bara ordning komma". Oklart vad det innebär. Men, kör på det.

Passive agressive

Ibland önskar jag att jag hade kvar lite mer tonåring i mig. Det var liksom så mycket mer utagerande då (även om jag förstås svälte mig själv också, precis som alla andra tonårstjejer, men ändå), lite mer slänga i dörrarna, lite mer "håll käften för i helvete!" och "jag gör som jag vill!". Nu för tiden är allt så jävla trevligt och artigt och utklätt i slingrande fraser och förljugna leenden. Och just nu känns det som att det håller på att ta kål på mig! Redde ut en liten, liten grej nu på morgonen, och det var ju bra. Men alltså det finns så många områden i mitt liv som borde få lite tydligare gränser. Får jobba på det. Tills vidare borde jag kanske börja på en alla-kan-sjunga-kör eller thaiboxning. Måste ju få ut det, bah!

F Å  U T  S K I T E N!!

Kärnfrisk

Kärnfrisk-boken har landat på hallmattan. Förmår mig inte att slå upp den. Innebär det att jag måste börja träna, tro? Jag kan ju inte ta del av nyckeln till den KÄRNfriska familjen utan att agera. Låter den ligga lite. Delar med mig av mina tre bästa ursäkter för att slippa träna i stället:

1. Jag hinner inte!
(Klassisk men lite klyschig. Funkar sådär faktiskt.)


2. Springa. Ja det är ju smidigt, men jag får så ont i knät...
(Sanning med modifikation. Kanske går att fixa med bra sula eller nåt? Men den brukar generera i ett svar som handlar något om att jag kanske ändå skulle prova någon annan träningsform, och då blir det svårt med tiden igen. Hyfsat bra alltså. Ha!)

3. Jaha, träna när Loppan gått och lagt sig. Jo, det är klart, men alltså jag har ju sömnproblem och man ska absolut INTE träna för sent på kvällen om man har svårt att somna.
(Gillar den! Ingen kan ju argumentera för att man inte ska sova liksom...Moaha-ha-ha-haaaa!)

Ok. Ska snart öppna boken. Värmer upp med lite ört te och nötter från Renee Voltäääääääär bah.

Proppmätt

Bekväm i min kropp? Nä, skulle inte tro det. Tyvärr alltså. Jag vet inte om det är jobbet på mattidningen, sommarens eviga pajbakande eller det faktum att Loppan faktiskt ligger ner, stilla och sover (till skillnad från första året när hon skulle skumpas till sömns), men jag har gått upp i vikt. Jag är inte tjock. Inte på något sätt. Men kläderna sitter liksom tajtare och jag ser typ... proppmätt ut.
Jag gillar det inte.
Tänker att jag måste börja träna, men har svårt att få till det. När ska jag göra det, tänker jag? Ska jag behöva ha barnvakt för att få chansen att rasta hullet?  Och missa ytterligare timmar av de totalt tre vi hinner ses på vardagar?
Nä.
Jag får inte till det!
Sen, ska erkännas, är jag lite lat.
Men.
Hur gör ni?

Tjuvlyssnat

Sitter bredvid en höjdare på ett konkurrerande förlag på Mellqvist. Hon pratar om titlar de köpt in och kollegor. Jag lyssnar. Pillar ut russinen ur frukostmackan och ger till Loppan (hon älskar, jag hatar, vi är ett bra russinbrödsteam). "xxx som har jobbat om magazine xx är ju fantastisk" "ja, det är ju viktigt att jobba med bra människor". De nojsar lite med Loppan som ropar sitt vansinnes "hej hej!" till allt och alla. De skulle bara veta att jag spetsar mina öron, tänker jag. Ingen rapport från en galen firmafest dock. Inget riktigt juicy mediaskvaller. Tyvärr.

Bättre i dag

Vi käkar mellis och jag mår bättre. Men förkylningen är egentligen inte det värsta. Det värsta är mina sömnproblem som gör att jag aldrig känner att jag återhämtar mig. Har knaprat sjukt mycket piller på senaste tiden, vilket är både bra och dåligt. Bra för att jag förhoppningsvis sover, dåligt för att det känns oskönt att äta tabletter som är vanebildande, plus att man blir trött av dem. Så frågan är vilken nytta de egentligen gör. I dag har jag handlat pyjamas - och sockor. Så himla ojag. P-jays liksom. Men jag tänker att jag behöver något skönt att glida ner i när Insomnia knackar på. Känns bra.

PS. Jag har beställt boken... *sucker*

"Hej då Nalle Puh", säger Loppan, när eftertexterna rullar.

I dag har jag hängt med Ipren, Nezeril och Strepsils – Hej dagisbaciller! Så jävla svag. Inte blev det bättre av att jag var ute i går. En gnutta bakfylla på det halsonda är inte att rekommendera. Men det var fint, vindejten med finaste J.

Måste älska

Det GÅR inte att inte älska Mia Skäringer. Hon tar sig in i benmärgen på mig, och får min mamma att skratta hysteriskt. Måste berätta en Lassie bara därför.

En gång i tiden jobbade jag med teve. Jag höll i en programledarcasting för ett ungdomsprogram på tv4. Mia var en av de två sista. Det stod mellan henne och Tilde de Paula. Jag höll tummarna. För Mia. Men det sket sig den gången. Och tur var väl det. Hon hade inte gjort sig bra i flåshurtig underhållningsteve, inte hennes grej liksom. Tilde gjorde det bra. Hon är strålande, på sitt sätt. Men vad skönt att Mia slapp ta den vägen. Verkligen. Skönt. Heja henne!

Är jag en sucker...

...som lockas av den här boktiteln?

Varje gång jag går in på Yourlife är jag snubblande nära att klicka hem bokjäveln. Jag vill ju också vara vara vältränad, pigg och sova gott om nätterna. Jag vill också ha en kärnfrisk (Kärnfrisk förresten, vad är det!? I mina öron låter det snäppet bättre än att bara vara simpelt "frisk") familj. Så klart jag vill!

Och det är så svårt det här med mat, visst? Så lätt att hamna i falukorv-och-makaroner-träsket. Jag vet ju att Loppan faktiskt äter det, och jag vill ju att hon ska ÄTA. Herre gu, mitt barn får ju inte svälta. Men frågan är vad det är hon får i sig!?

Jersey shore

Jag har fastnat framför Jersey Shore. Snookie är min favorit. En ettrig liten sak som gjorde ett as av sig själv i första avsnittet genom att supa ner sig och tvångshångla med guidosarna i huset. Men efter att ha åkt på en snyting på krogen är snedstegen förlåtna och hon har blivit husets maskot. Gulle henne. Taking one for the team, liksom. Kul med "unbranding" grejen också. Snacka om kavalkad i bad taste. Älskar!

PS. Den övre bilden har ingenting med Jersey Shore att göra, bara fin. Och kul att det står Snookie på. Hon borde få en egen barstol, Snooks.

Päronstjärt

Mycket 60-tal nu. Så fint! Kräver lite midja dock, de där shortsen. Och värme!

Order från skönhetsredaktören

Jag har fått order från min vän skönhetsredaktören. Är det inte lyxigt? Underbart tycker jag. Vi tänker ungefär samma, lika. Sportar den här sköna Bardot-looken idag, med en liksom platt "mittbene-lugg" (lät  håret torka med mössa på igår) och en massa eyeliner. Okej, kanske inte riktigt lika mycket eyeliner och någon Bardot lär jag ju aldrig bli, men hey, can't blame me for trying.

Kanske klipper jag luggen för den här fina Francoise Hardy-looken. Men alltså det här med en massa smink är ju helt nytt för mig, men så klart ett sätt att komma ifrån den trötta morsan som stirrar på mig i spegeln. Onekligen en variant på denna inspirationskälla. Yes!