OJ!

Trodde jag lovat mig själv att jag inte skulle göra det. Men gick rätt in i bebisväggen. Mer om det senare...

Anneli said...

"Jag klämmer i mig ett paket mörk choklad per kväll nuförtiden. Lillen måste ju få oboy..."

WORD!

Kära tomten!

Jag har ätit min spenat i år och önskar mig därför följande:

1. Superkrafter
(bland annat tankeläsning och kraft att vara oberörd av sömnbrist).

2. En hushållerska/revisor/barnmorska

3. Ett par Lundhags Scout
(ingådda helst)

4. Ledade vinterhjul till Bugaboon
(finns inte det!? De jag har är stiffa. Helt värdelöst.).

5. Lattehållaren (Hallå!)

Mamma (mormor) rycker in

I går kom min mamma in till stan och hämtade mig och Lillskrot. Vi åkte den välbekanta vägen ut till förorten, stannade på lokala ICA (som är något annat nu, men alltid kommer att vara ICA för mig) som ligger precis bakom mitt gamla lekis. Sen åkte vi hem till villan där jag växte upp. Jag trugade ungen med bröstmjölk, klädde på henne, dumpade henne i vagnen och skjutsade ut både vagn, Lillskrot och mormor genom dörren. Sen gick jag upp till mina föräldrars gamla sovrum, drog för gardinen och kröp ner i mammas säng. Där fick jag vila, en stund i alla fall. Och jag kunde äta kyckling med ris i lugn och ro medan Lillan satt i morfars knä.
Det var fint.
Så hemvant men ändå helt nytt.

Lycka i ett paket

Jag äter sjukt mycket choklad.
Men.
Man blir väl glad av choklad.
Eller var det kär?
Båda funkar för mig.

Firmafest eller Sömn

Min nyblivna mammakollega A kom på den helt geniala (alternativt urdåliga) idén att vi skulle gå på BON-fest i veckan. Lämna småttingarna hemma, sippa en halv drink och sporta de mjölkstinna tuttarna för vänner och gamla kollegor. Människan i mig säger JA, mamman i mig säger SOOOOOV (för i helvete).

En egen Cohen

Det sitter någon i lägenheten under (eller över) och spelar gitarr och sjunger Leonard Cohen:
"So long..."
Nytt ackord.
"Mary Anne.."
Nytt ackord.
"Woaho..."
Nytt ackord.

Tack för pepp!

Jag håller ut.

Ok. Jag orkar.

Frisk luft är bra.
Dagsljus likaså.
Tar på mig mina perfekt slitna Docs och plogar nu.
Later.

Ja se det snöar och same old, same old

Fint. Fint. Fint.
I övrigt har jag ingenting vettigt att skriva i dag.
Det är fint och vitt ute, men ska jag orka mig ut och ploga med vagnen?
Vet inte.
Kanske.
Får se.

Just nu sover Liten i bärsjalen.
Igen.
I natt har jag sovit med raggsockor, mjukisar, bärsjal och bebis, efter att tillslut fått henne att somna kring tresnåret, efter en massa snutt, gnäll och bärande. Varje morgon ligger boken om Sömn uppslagen på köksbordet, eller Att växa och upptäcka världen. Alternativt står datorn framme med en sökhistorik som:
Sömnrutiner 8 v bebis
8 v bebis svårt att sova
8 v bebis vaken på nätterna
Hamnar på Familjeliv hela tiden och i takt med att Lillan blir mer och mer övertrött blir jag mer och mer förbannand och missunnsam när jag läser citat som:
"Min bebis somnar själv i egen säng vid tio, sen vaknar han och äter 2 ggr per natt. Det har han gjort sedan han föddes."
Då har jag lust att, mot allt vett, bli medlem hos Familjeliv bara för att kunna skriva (SKRIKA):
"Din bebis måste vara lobotomerad!"

Jag skriver samma sak varenda dag nu känns det som.
(Men jag vet att det blir bättre. Alla säger att det blir bättre).
Samma sömnproblem.
Både för mig och bebis.
It's gettin old.

Over and out.

Lundhags eller Doc Martens?

Det är dags att köpa rejäla skor. Ett par nya Lundjagare eller nya Docs? Därom tvistar de lärde. Mina gamla Lundhags har jag aldrig lyckats gå in, plus att jag inte är hundra nöjd med modellen. Mina gamla Docs är ett nummer för små, köpte dem i gymnasiet och kunde inte vänta tills rätt storlek kom in. Vill man vara fin får man lida pin. Ha ha. De är supersnyggt slitna, men skavsår känns hopplöst höst/vinter -94. Docs känns lite mer city, Lundhags är bra att ha och funkar i ALLA väderlekar, inklusive Stockholmsslask. Vad tycker ni?

En dag på tivoli

I morse ville jag checka ut. Nu känns allt bättre igen. Vad har hänt? Nä. Inget. Bara en vanlig dag i känslokarusellen.

Dubbla känslor

Läser mitt inlägg om 12 veckors gränsen (och jag vet jag borde skriva ihop eller använda bindestreck men jag orkar inte) och måste sucka lite över mig själv. Sucka över att jag inte kan skriva att saker är jobbiga utan att känna att jag samtidigt måste förklara att jag älskar ungen till döds. Det är ju en självklarhet. Ska sluta med det. Är det skit så är det. Har inget med mina känslor för Alma att göra.

Desperation

Hur gör man det här egentligen?
Efter tre nätter av vaggande, vyjssande, ammande, nynnande...
Ingen sömn. Ostadiga ben. Jag vet inte. Ska det vara så här? Och vad är en rättvis uppdelning egentligen. Jag tar vardagar, pappa S helger. Hela mammablivandet har öppnat upp för en helt ny värld av beslut att fatta, inte bara kring barnuppfostran, utan även i förhållandet.
Anna Wahlgren eller Attachment Parenting?
Anal jämlikhet eller följa med strömmen?

Jag vill ju bara komma till en nivå där jag är stark nog att överösa Lillskrot med all kärlek jag känner för henne.

Punka på vagnhjulet också.
Skit.
Skit.
Skit.

12 veckors gränsen (+ 2 för min del)

Alla hävdar att det blir lättare och roligare att vara morsa när de tre första månaderna passerat. Det låter precis som min graviditet, tänker jag. Den var nämligen ett helvete till att börja med. Illamående, depression och en helt obeskrivlig trötthet gjorde livet trögt och kämpigt. Att inte kunna/vilja berätta för kollegor på jobbet gjorde det ännu svårare då jag kämpade frenetiskt för att hålla uppe någon slags acceptabel fasad. "Det brukar släppa efter 12 veckor", sa barnmorskan. Efter 14 veckor vände det som i ett handslag. Fantastiskt. Så. Jag hoppas att jag ska känna mig mer självklar i mammarollen efter 12 veckor, men räknar med 14 den här gången också.

P.S. Graviditeten var faktiskt värre. Nu har jag ju faktiskt Lillskrot som jag inte kan se mig mätt på och oftast är hon supercharmig. De 6 första mammaveckorna var absolut värst, så det känns faktiskt redan som att det vänt något.

Sa jag att jag var utvilad?

Onsdag morgon. 05.32. Där gick min gräns. Då tog jag Nattsuddarn och bärsjalen under varsin arm och dumpade dem hos pappa S i fyllesängen. Sen satte jag i öronproppar, stängde dörren och gick och lade mig. Resten är en dimma.

Night life - allt är relativt

Appropå a.m.o:s inlägg om sömn.

Det är galet hur kroppen anpassar sig. Om någon skulle fråga mig hur natten varit skulle jag svara "Bra tack!". I natt har jag sovit sammanlagt ca 8 timmar upphackat i 2,5-3 timmars pass, men har inte behövt kliva upp ur sängen. I mitt "förra" liv hade det tagit knäcken på mig. Men med mina nya mamma-superkrafter känns det faktiskt helt ok.

Nu för tiden är en dålig natt en sådan när man varit tvungen att gå upp och vagga flera gånger, en natt när man inte kan slappna av förrän vid morgonkvisten och då på sin höjd får ett par timmars sömn. Sådana som jag hade ett gäng av förra veckan. En sådan som a.m.o. verkar ha haft i natt.

Appropå Odd Molly

Jag tror jag löst gåtan. Alltså frågan varför city-mamas älskar Odd Molly. Kolla här! De gör ju babykläder i vuxenstorlek. Alma har precis en sån top, fast i rosa, som hon fått av någon avlägsen släkting. Jag fattar grejen - det är en slags cityfierad familjeoverall vi snackar om. Mamma och barn klär sig likadant. No?

Två timmars promenad om dagen

I går, efter att ha köpt och plöjt igenom en bok om sömn (barns sömn då) hade jag högt flygande planer på att vara ute med Skrotan två timmar om dagen för att förbättra hennes nattsömn.

Men har ni tittat ut...

Ja, ja. Jag får väl bli en sån där morsa som har präktiga oömma kläder då, om den här planen ska gå i lås.
Att köpa:
Regnjacka
Stövlar

Men säg till om jag börjar shoppa Odd Molly, där går fanimej gränsen.

Hårfärg

Jag har färgat håret. Typ samma men det blev mörkare. Nu ångrar jag mig lite när jag ser bilden från i går...

Jag tar tillbaka allt

...ont jag någonsin sagt om bugaboo-maffian som härjar här i Vasastan.

I går var en jättebra barnvagnsdag. Fint väder var det också. Jag och Skrot var ute och spatserade, närmade oss Vurma som gör stans bästa soyalatte. Vågade mig in. Krånglade in vagnen över ett trappsteg och beställde det hett efterlängtade kaffet. En seger. Men sen då. Barnvagn i ena handen, latten i andra, en trög dörr att dra upp och samtidigt få ner vagnen för ett trappsteg. Ja. Ni hör ju själva. Men det är då maffian kommer till undsättning. The head mob håller upp dörren för mig och hennes undersåte min kaffe och så kunde jag krångla mig ut igen. Som sagt. Det finns inget ont i barnvagnsmaffian. De känner igen en syster i nöd och räds inte att kliva in och komma till undsättning.

Men. Allvarligt. Den där lattehållaren till vagnen... kanske inte så dumt ändå.

Så här såg det ut när jag sedan satt i Vasaparken och avnjöt min fika.

Nattsuddarn

Blir till och med suddig på bild.

2 nya röstmeddelanden

Jag sätter på mobilen och har fått två nya röstmeddelanden. Båda är från mamma:
1. "Gumman, jag åker till Täby för att köpa en ny vinteroverall till Alma, den såg så tunn ut den hon hade. Hoppas ni mår bra. Puss".
2. "Hej älskling, jag vill bara tala om att jag åker till landet nu och kommer hem i morgon. Hoppas att ni mår bra och har fått sova lite. Puss, puss".
Morsor. You gotta love them. Kärlek och omtanke i ett (två) litet röstmeddelande.

Stickning och kaffe

Så här roar sig en nybliven morsa, denna gråa regniga höstdag. Ska sätta på kaffet också så blir denna stund komplett. Är lika rookie på hantverksgrejen som mammarollen, men med mina dagliga övningar i tålamod ska jag nog bli proffs på båda två.

Nattsudd

Liten har inte velat komma till ro förrän vid fem-rycket på mornarna. Den där osympatiska timman när fölk hänger ut i garderoben på Berns för ett sista desperat raggningsförsök. (Eller är det Spyan som gäller nu kanske). Well. Jag hänger med bebis, vi skumpar runt, lyssnar på fläkten, kollar på lampan, snuttar tutte... Men trött blir man, nästan som att vara bakis...

Social inkompetens

I lördags var vi på släktkalas hemma hos mor min. Det var trevligt. Det är faktiskt alltid trevligt. Min mamma har fem syskon. De gillar rötjut. De gillar att sjunga. Och skratta högt. Kombinationen är oslagbar och jag älskar att släktsammankomster i min familj faktiskt är sjukt festliga på alla sätt och vis.

Den här gången var det dock en udda fågel med på kalaset.
(En släktings släkting).
Han ville gärna diskutera saker som;
- Modern konst, vilket bara är att fall av "kejsarens nya kläder" enligt honom. (Det roliga var att han tog upp Picasso som exempel!?).
- Att det är försumligt att dricka vin på box. (Han hade uppenbarligen inte SÅ mycket emot det med tanke på att han var full som en kastrull).
- Att han trumfade min fasters läkartitel i och med att han var någon slags professor och gnällde sedan över läkarkåren.

I konstdiskussionen började jag med att säga att...
"Ja, det beror ju på vad konst är, vilket stötts och blötts i evigheters evighet och enligt mig är helt subjektivt".
Till svar fick jag något högtravande dravel, medan han petade ned läsglasögonen på nästippen och tittade överseende på mig under lugg. Jag kände hur det började koka inombords. Jag lämnade bordet helt enkelt. Och inom kort satt han där helt ensam.
Och hinkade boxvin.

Dagens mirakel

Sötgröt sov själv i flera timmar.
(Men då hade hon varit vaken hela natten också, så jag slumrade till jag med. Ha, ha).

Gårdagens fortune

Fars dag

GRATTIS KÄRASTE PAPPA S!

Fyllesäng

Vi har monterat upp en "fyllesäng". Där får man sova om man:
A) varit ute och slirat. (Som min pappa skulle säga).
eller
B) om man jobbar.
Alltså de tillfällen när man inte är välkommen i samma säng som bebis eller är befriad från nattligt kånkande. Med andra ord kommer det att dröja en stund innan jag får tillfälle att spendera en natt i den här landstingsaktiga stackars sovalkoven. Men som det ser ut nu känns det mer som ett straff att bli förvisad dit. Ha ha.

Symbios

Jag bär mitt barn överallt. Jag vakar över henne, tyder hennes ljud, föder henne. Hon är en förlängning av mig själv. Jag är däggdjur. Jag är kvinna. Jag är mamma.

Media-lit

Jag fick låna boken "Uppdrag MAMMA" av en kompis och läste precis avsnittet skrivet av Karin Magnusson. Det handlade om den första kaosartade tiden med barn, precis där jag är nu. Men. Det var inte det jag skulle komma till.
Utan.
Det gjorde mig sugen på att läsa Jons bok om deras skilsmässa. Jag måste erkänna att det är något kittlande med självutlämnande litteratur, särskilt när karraktärerna rör sig i ens egen pereferi. Det känns ju nästan lite snuskigt och förbjudet, som att rota i andras privatliv, som att kolla in genom grannarnas fönster (vilket jag också gör ibland, och hittar på historier om deras liv...ha ha).
Men.
Jag kan inte låta bli.
Det bor en riktig skvallertant i mig.
Och skvallertanter har behov.

En tur på fjället

I går var jag ute igen. Kånkandes på bebis, samtidigt som jag tryckte barnvagn. Vi var på Nordiska Kompaniet, eller Skithuset som Uffe Lundell skulle sagt. Vi var där i tre minuter, sen var det en liten en som blev missnöjd och det var bara att gå ut igen. Och kånka. När jag kom hem kändes det som att jag varit på en tur på fjället. Så där mör och urlakad som man bara blir efter mycket frisk luft och ansträngning. Nån lattefet morsa lär jag inte bli med den här ungen.

Sova, sova, sova, säng, säng, säng...

Men man blir ju så jävla uttråkad om man ska sova när bebis sover. Det är ju bara då man hinner ta en kopp kaffe, kanske ögna igenom tidningen i lugn och ro. I går var jag ju och hälsade på A och hennes nya lilla kille (som var ljuvlig, men sov sig igenom hela dejten). Det tog sjukt mycket energi att gå och bära på en barnvagnsvägrande bebis på tunnelbanan och genom staden, men det var det värt. Även om inget överträffar sömn så är det guld värt med lite omväxling i vardagen, att få prata i vanlig samtalston en stund. Men det är klart. När det verkade som att dottern skulle sovvägra i natt och jag gjorde mig beredd med mjukisar, bärsjal och kofta ångrade jag att jag inte hade lite fler sömntimmar innanför västen... Pest eller kolera?

Det finns hopp om världen

Jag får gåshud när jag läser om presidentvalet och Barack Obama.
Rysningar längs hela ryggraden. Det är stort det här.

Dagens uppgift

I dag ska jag utmana mina barnvagnsdemoner och stuva ner Lillskrotan och dra över till Kulturkoftan A. Min kära preggovän som jag var och simmade med varje vecka när vi fortfarande var gravida. För en dryg vecka sedan levererade hon sin lilla guldklimp och jag måste förstås åka och inspektera.

Terapi

Jag har säkert ett helt år av terapitimmar bakom mig. De har alltid varit bra på något sätt, fyllt ett syfte, men jag har konsekvent dragit mig ur när det börjat brännas.

Nu har jag börjat om. Ny psykolog. Ny fas i livet. Och den här gången tänker jag gå till botten, låta det ta tid, släppa fram alla de där tårarna som jag är så rädd för.

I dag var jag där för första gången sedan Alma kom till världen. Vi hann inte med så mycket, men jag känner mig redan starkare. En fredad stund där det är tillåtet att släppa fram all frustration, oro och stress kan göra underverk. Det är värt vartenda öre. Dessutom känner jag mig väldigt Woody Allen:sk. Kanske ska klä mig som Annie Hall nästa gång. Till den outfiten blir känslostormar pricken över i.

Busted!

S har uppenbarligen lånat min dator. I sökrutan står det nämligen "aik helsingborg".

Om att avguda det opraktiska

Var ute på promenad i det fina höstvädret. Försöker lura ned skrotan i vagnen genom att först låta henne somna i selen och sen lägga ner henne. Det funkar en stund. Sen slår hon upp sina ljusblå, inser att hon blivit lurad och låter luften strömma ur lungorna, ja, via stämbanden då så klart. Så tar jag upp henne igen. Så där håller vi på. Till slut kom vi förbi Vurma och S gick in för att köpa kaffe till oss. Så fort vagnen stannade så vaknade förstås skrotan. Jag plockade upp henne. En kompis dök upp:
- Åh vad fin hon är.
- Ja, visst är hon. Lilla, lilla fina. Men hon hatar att ligga i vagnen. Det är därför jag står här utanför och bär och skumpar.
- Så opraktiskt, sa hon och skrattade.
Praktiskt är kanske inte rätt ord att använda i barnsammanhang. De har ju personligheter och egen vilja de små liven.
Tur är väl det.