HON ÄR HÄR!

Har precis bara kommit hem från BB. Ska landa lite först sen kommer rapport. Men jag har ett ord åt er - MAGI.

Katastrof

Photo booth är borta! Hur kan det komma sig!? Det är ju en blogg-katastrof utan dess like...
Det visar sig att andra saker inte heller fungerar på datorn. Måste antagligen lämna in den igen. Fan. Fan. Fan!
Note to self: Det är mycket dyrt och omständligt att tappa datorn i golvet!

Manligt/Kvinnligt

Här om dagen rensade S linneskåpet. Det blev ganska tydligt vem som är den ordningsamma i det här hushållet. Jag vek ihop ett lakan. Gissa vilket?

(Rätt svar: Det knöliga längst upp till höger i bilden).

Äntligen hemma

I dag har jag fått tillbaka min dator. Tjohoo! Vilket härligt återseende. Trots att den bara är ett skelett just nu. Den blev ju berövad på sitt innanmäte i samma andetag som jag tappade den i marken. Ja. Ja. Jag börjar bli van. Det har ju hänt förr. Nu är det bara att fylla upp med ny musik, nya bilder, nya texter... Det blir nog bra. Välkommen hem little computer.

Slutat vänta

Ok. Nu har jag slutat vänta. Även om livet känns lite trögt nu. (Andra sömnlösa natten i rad... Vojne. Vojne). I går hade jag singelmamman R på besök med lilla dottern, och satan vilket drag det var på henne då. Phew. Fick definitivt tankar på annat en stund. Sen blev jag sjukt inspirerad att sy lite kläder till lilltrasan efter att ha sett supersnygga Joni svänga ihop en tröja till ljuvliga lilla Silas på tv. Att jag får titta ostört på det programmet skulle jag nog tro att Jonis sköna fägring är enda anledningen till. Hennes uppenbarelse gör nämligen att S är lika angelägen som jag att få sitta bänkad framför Singelmammor på måndagkvällar. Ha ha. Any whoo. I dag blir det en sväng till tygaffärn minsann.

Lyx kräver

Tvättar och fixar lite hemma inför - ni vet vad. Passade på att slänga med mina tjusiga Missoni handdukar som jag fick i hejdå-present när jag slutade på jobbet. Är det nån som kommer veta vad kvalité är så lär det ju vara peach-skinned bäbis, tänker jag. Tvättade och fluffiga, redo att hängas in i det helkaklade hyresrätts-badrummet. Men. Inga hällor att skåda på dessa dyrgripar. Har man ingen flådig handdukstorkare att pedantiskt vika dem över får man tydligen jobba lite extra. Suck. Det blir väl en tur till sybehörsbutiken då...

Vecka 40

...

Välskräddat

Fikade med ms Minimarket i dag och hon var så tjusig i sina välskräddade plagg och plommonstop. Snart. Snart. (Om jag nu någonsin får tillbaka min gamla kropp). Ska jag beställa en ny garderob - gärna med fin Minimarket silhuett.

Om att bli förälder

Nej. Det känns fortfarande helt och hållet overkligt. Var och hälsade på en 2 veckors i dag och när jag satt där med det lilla livet praktiskt placerat ovanpå min tjocka gravidmage - en bäbis innuti och en utanpå - kändes allt ändå så vansinnigt, vansinnigt overkligt.

Förlossningsplan

Finns det någon vits med att skriva en sådan egentligen? Just nu känns det som att min enda plan helt enkelt kommer vara att - hänga med...

Livet - i korthet

I dag har jag fikat med forna (jag kan väl inte kalla mig frilansare längre eftersom jag fått lägga ner firman) frilanskollegan H. Hon kör på. Hon producerar texter, hoppar på nya projekt, odlar gamla. Hon ska på fredagsöl i eftermiddag. Överst på hennes att-göra-lista är att dumpa killen för en annan snubbe hon inlett en romans med. En hon haft ett gott öga till länge. Sammanfattningsvis - hon lever.
Jag väntar.

Btw

Har slutat att ens osa till tidningsreleaser och andra trevligheter. Jag har givit upp på att försöka lura mig själv att jag kanske kommer iväg ändå. Jag har insett att jag har fullt upp med annat. Jag är helt ockuperad av att vänta. Det tar all min vakna tid.

Väntan

Var hos barnmorskan i dag. Är i vecka 39. Hon föreslog att vi skulle försöka med övertalning, snacka ut lillskiten liksom. Men. Verkar inte som den lilla trasan vill lyssna på det örat. Vi bokade ny tid i vecka 41 (förtioett !?). Phew...

Bloggstafett

Har en aversion mot "kedjebrev" men är också väldigt vidskeplig så I'm game MamaCita. Här kommer mina svar.

Reglerna:
* Svara på alla frågor
* Välj ut 4 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din.
* Låt personen som utmanade dig veta när du svarat på utmaningen!

1. Vilken mat äter du ofta?
Just nu kolhydratladdar jag, så det blir mycket pasta. Skittråkigt och ganska äckligt. Har sjukt dålig matinspiration för tillfället. Ser istället fram emot den dagen en måltid kan avnjutas med ett glas mustigt rödvin. Mmm-mmm.

2. När du är på kalas, är du den person som sitter eller du hjälper till att duka av?
Så klart jag hjälper till! Men med ett visst inre motstånd, ha ha, jag är ju en ganska lat typ till naturen.

3. Var sitter du helst när du bloggar?
Eftersom batteriet varit trasigt på min dator har min oh så praktiska och bärbara macbook varit stationär i arbetsrummet ett bra tag. Nu är den hos doktorn och så snart den kommer hem tänker jag ta med den i sängen.

4. Köper du ofta Triss?
Aldrig hänt.

5 . Vilket land eller stad har varit din bästa semester?
Oj! Svårt. Älskar ju NYC, det är ju bara så... ja... New York liksom. Min mest romantiska semester var med S i Thailand, men ett resmål som gjort ett mycket starkt intryck är Havanna, Kuba, där jag har släkt. Kommer aldrig att glömma människorna, miljöerna och de helt galna levnadsvillkoren som råder där. Men hallå! Höll på att glömma Buenos Aires, helt vansinnigt på alla sätt, högt och lågt, allt från champagne och hästpolo tillsammans med prinsessan Fergie till smutsiga kartongsamlande kids. Var där på reportageresa med fotograf Bobo Olsson.

6. Vilken Tv-kanal tittar du på mest?
Kan nog inte utse en kanal som favorit, det beror ju på vad som sänds. Men just nu är det Dexter på 6:an och Singelmorsorna på SVT som jag inte vill missa.

Utmaningen går vidare till meryem, trebrasaker, jen & mytwojazzhands

Smuts på sidan

Jag älskar att Bruno K Öijer slutat använda skiljetecken "ser ju bara ut som smuts på sidan". Komman och punkter bär han tydligen ingen särskild aversion emot, men semikolon är pretentiösa och onödiga, och ropar ”se vad jag kan”, tycker han.
- Jag har hört att de är på väg ut ur den franska litteraturen. Lika så gott det, säger han till SvD.
Är helt med Bruno. Rent och snyggt ska det vara. Skrivregler up yours.

Insomnia

Jag känner det redan när jag släcker lampan. Det är inte rätt. Det finns inget tungt i mitt huvud som tänker omsluta mig som ett ljummet sensommarvatten. Jag försöker ändå. Redan där begås det första misstaget. Man kan inte "försöka" sova, antingen somnar man eller så somnar man inte. Jag somnar inte. KBT-Keiths ord börjar eka i mitt huvud "Gå upp och läs". Jag orkar inte. Försöker först föreställa mig en trygg plats där jag somnat lugnt tidigare, innan jag blev alltför god vän med Insomnia. Jag ser bilden, håller fast den. Jag krampar. Tillslut går jag upp, eller, rullar upp, går på toa, fryser, lägger mig igen. Boken om Anaïs Nin får vänta. Jag "försöker" igen. Trots att jag vet att det är helt kört nu. Det har blivit en prestation. En prestation jag misslyckas med. Om och om igen. En lång sträcka av misslyckanden tills väckarklockan ringer. Ring. Ring. (Din jävel).

Låtsas att jag är i ett 30-talsromantiskt Paris

Jag har målat mina naglar med O.P.I:s färg Tickle me France och läser Anaïs Nins dagbok. Det är 30-tal i Paris och jag önskar jag kom i en slinkig dräkt för att göra känslan komplett. Hon citerar Proust, eller hon citerar Henry Miller som citerar proust: "Since desire always goes towards that which is our direct opposite, it forces us to love which will make us suffer." Ja, är det så det är kanske?

Recap

Så, förra veckan var turbulent med bebisvändning och allt. Nu känns det nästan overkligt. Då var det så nära alltihopa, 50 procents chans att vi hade fått göra kejsarsnitt och då hade vi varit föräldrar redan nu. Antar jag. Men. Nu är allt som vanligt igen, förutom att nätterna är olidligare än förr och jag är vansinnigt uttråkad på mitt tillstånd. 11 days to go. And counting...

Tillbaka i etern

Oj vad amputerad man känner sig utan the world wide web. Uttråkad till och med.

Lyckad vändning

Däremot upptäcktes vid senaste besöket hos barnmorskan att skitungen vänt sig igen och låg med sätet nedåt. Plötsligt stod vi inför beslut som kejsarsnitt eller vändningsförsök (!?)... I dag var vi på SÖS och jag och bäbis blev knådade och puttade på och minsann om lillungen inte hamnade rätt tillslut. Nu hemma igen och vi är nog båda två (tre) duktigt omtumlade... Återkommer efter lite vila, sömn och näringsintag. Later folks.

Drulle

Det långa uppehållet beror helt enkelt på att jag (min vana trogen) tappade min macbook i golvet och det stackars vraket nu är hos macdoktorn...

Märker ni...

att jag går in och redigerar i mina inlägg? Det är en yrkesskada. Kan inte låta bli. Ha ha. NU ska jag sätta igång och sy. (Ska bara koka kaffe först)...

Utegångsförbud by vanity

Jag var hos optikern i går. Hon sa att mina ögon var torra för att jag använder linser alldeles för mycket och att jag måste börja ha glajerna ibland också. Det finns en anledning till varför jag aldrig sportar mina glasögon. Jag köpte nämligen dem på bakfyllan. Ett beslut som för de allra flesta brukar innebära ett entourage av smakråd och noga övervägande fattades i mitt fall på en fnissig pisskvart. Detta blev resultatet:

Det var kul då. Men oftast känns de lite för whack för att det ska vara bekvämt.

Jag blir hemma i dag. Hrmpf.

Prokastinering - del 2

I går efter att vi plöjt vatten med våra gravidmagar kom jag och A att tala om (mitt för tillfället) favoritämne prokastinering. Hur man till följd av panisk rädsla för kritik/misslyckande/lyckande (för det är så jobbigt att följa upp sen om man nu skulle lyckas) försitter chanser och ådrar sig onödigt mycket ångest. Jag funderar över min "karriär" och inser att jag inte tagit ett enda aktivt beslut, jo ett, när jag bestämde mig för att jag skulle satsa på text, bara för att en dåvarande pojkvän var så trött på mitt velande. Men i övrigt är det bananskal och försuttna chanser (till följd av prestationsångest/uppskjutarbeteende) som tagit mig dit jag är i dag. Att inte välja alls har varit min strategi. Jag blev kostymansvarig på en tv-produktion när jag var 20 för att en bekant tyckte att jag hade bra smak, därifrån blev jag rekryterad som modeassistent till ett glossigt magazine, av samma anledning. Jag blev tillfrågad att bli modeassistent på Wallpaper (detta var på 90-talet när allt svenskt var väldigt exotiskt i England) men jag hörde aldrig av mig. Varför? Jag vågade inte. Jag blev rekryterad till en agentur, de ville att jag skulle göra några spek-jobb. Jag sköt på det. Det rann ut i sanden. Jag var frustrerad, jag hade ju aldrig valt det här med mode själv. Jag bestämde mig för att börja skriva i stället. Det var svårt. Jag ville koppla bort mig själv från modevärlden, det kändes inte seriöst. Men när jag efter ganska många år (av plugg, modsamlande och uppskjutarbeteende) började skriva professionelt var det ändå i den kategorin jag hamnade. Det var ju inom det området folk i branschen kände till mig. Och efter några års omväg så var jag tillbaka. Jag gillar ju mode, lever för och hämtar näring ur vackra saker. A frågar mig om jag gillar att skriva. Och ja, från början gjorde jag ju det. Men det var texten i sig som var intressant, inte nödvändigtvis ämnet. Och när ett intresse blir jobb...ja, då kommer prestationsångesten in. Men det är ju inte en helt igenom rutten bana, tänker ni nu. Hur har hon mage att gnälla över det? Och det är sant. Jag har verkligen haft tur/lyckats på många sätt. Halkat in på saker som många drömmer om. Men. Jag måste ju gjort någonting rätt (även om jag har svårt att få in det i mitt lilla huvud) för helt utan anledning blir man ju inte rekryterad till saker och ting. Så talanglös är jag ju inte. Och jag vill betona att jag är oerhört tacksam för de chanser jag fått. Men det finns många karriärmoves som jag missat för att jag helt enkelt valt att inte fatta beslut kring dem. Och jag kan inte låta bli att undra hur mitt liv sett ut om jag haft lite mer guts och tagit tag i saker i stället för att skjuta dem framför mig. Det största problemet är nog att jag inte vet vad jag vill. Men. Nu skiter jag i allt ett tag och fokuserar på det lilla livet som fortfarande bor i min mage. Kanske att mina tankar kring detta får ett helt annat perspektiv när jag blir mamma. Men jag lovar här med mig själv att jobba på mitt uppskjutarbeteende. Nu ska jag ta tag i mitt sömnadsprojekt. Kommer ni ihåg de där tygerna jag snackade om?

I would never want to belong to any club that would have me for a member

I dagens morgontidningar står det att läsa om forskningen som lett fram till att man hittat en gen hos män som skulle göra det svårare för dem att ha en fungerande relation. En gen som gör det svårt att känna närhet. Må så vara. Själv känner jag mig mer träffad av Erica Jongs analys i Fear of flying där hon jämför den trogna partnern med smaklösa ostar och beskriver den omåttliga trängtan efter dem med lite sting i. Hon beskriver jakten efter det knapplösa knullet, där kryddan av det okända, pirriga är huvudingrediensen för ett lyckat möte. Optimalt är mötet mellan två människor som inte ens talar samma språk. Passion och tillfällig kärlek (?) utan varken historia eller framtid. Är inte det något man faktiskt aktivt väljer bort samtidigt som man väljer tvåsamhet? Är det inte så enkelt som Woody Allen så utsökt sammanfattar det i mästerverket Annie Hall: "I would never want to belong to any club that would have me for a member". Gräset är och förblir grönare på andra sidan. Det är bara att acceptera.

Busted!

Efter att ha läst i dagens SvD om prokastinering (uppskjutarbeteende) känner jag mig träffad mitt i hjärteroten. Det är JAG. Huvudet på spiken. Pricken över i. Löken på laxen, eller vad fan du vill. Lordielord. Detta måste åtgärdas.
För att råda bot på det mest angelägna har jag ägnat förmiddagen åt att:
- Boka tid hos optikern (fick kallelsen i maj 2007!?).
- Anmäla mig till BVC och ny husläkare.
- Betala räkningar.
Ok. Sen finns det en hel radda andra grejer på min att-göra-lista. Men jag har i alla fall kommit igång... Bare with me...