Pinsamt.

Jag snurrar runt på fejjan. Blir lite stressad. Alla vernissage, boksläpp, visningar... Medialt fraterniserande. Jag missar det. JAG MISSAR DET. Men herre gud (stavning?). Lilla ängsliga människa. Allvarligt. Jag blir så trött på mig själv. Kanske måste flytta från stan helt enkelt, stänga ner min profil... Men först ska jag gå på Dagmar utförsäljning.

Tack Tewonder

...för den här tiden och vackraste höstbuketten. Stor kram.

RIP Daul Kim

Jag får så ont i magen. 20 år blev hon. Flickebarnet. Usch, vad tragiskt, all smärta under den vackra, vackra ytan. Och som mamma går mina tankar osökt till hennes familj. Att överleva sina barn måste vara det värsta man kan vara med om.

Bild från New York Magazine.

Sista dagen...

På det här kontoret. Här har jag varit halvtid i, ja, det är säkert tre månader nu som webredaktör. För jag fick det ju! Det där andra jobbet jag sökte. Och det är *trumvirvel* som redaktör på ett stort matmagazin! Känns så rackarns vuxet och bra. Mat liksom. Ska bli så jävla kul. Men. Det här blir nog den sista photoboth bilden med spegelmin på länge. Håll till godo.

Note to self: Radera alla posiga bilder innan jag drar i dag.

Kodisar och halstabletter, tack.

Jag lägger upp två barnmatsburkar, ett mjölkpaket och några tomater på rullbandet. På väg hem till lilla familjen och stundande lasagne. Lite stressad. Lite irriterad. "Åh vad folk är långsamma". Snålar på kasse och pular ner varorna i en sån där liten plastpåse. Den spänner ut. Finns överhängande risk att den ska gå sönder. "Skit samma". Slänger en blick bakåt innan jag går och hinner precis se ett paket kondomer och en påse halstabletter rulla ner för bandet. Ett fniss bubblar upp inombords. Jag MÅSTE se vem det är som köper kondomer och halstabletter. Först fixa andedräkten, sen... Tihi.. Men. Alltså. Hur töntig är jag!? (Pinsamt). Hur som helst. Jag såg bara ryggtavlan på mannen. Fan.

Ok

att jag nu redigerat föregående inlägg typ 8 gånger säger nog också något om problematiken. Ha ha!

Spegelminen - ett värdsligt problem

Jag fick ett mejl. "Sötaste paret ever" stod det i ämnesraden. Bilden var på mig och S från en fest och jag såg... förjävlig ut. Värsta plastiga grinet, och nån slags dubbelhaka. S såg bra ut. Rakt framifrån. Inga konstigheter. Ännu värre blir det när jag inser att avsändaren faktiskt tycker att jag är FIN på den här bilden. "Är det här min bästa sida?" frågar jag mig. Alla dessa bilder med den väl inövade spegelminen som jag tycker är ok, "är de i själva verket så långt i från sanningen man bara kan komma?". Min andra tanke är att jag blir lite ledsen över att detta faktiskt upprör mig. Har jag inte kommit längre? Liksom. Läser hos min bloggranne om samma dilemma. Och kommer fram till följande, att det kanske är mänskligt ändå, kanske att det är för mycket begärt att vara helt obrydd över sitt intryck på omvärlden. Så. Jag avfärdar det som mänskligt och går vidare. Det är ok. Men om jag föredrar bilder på mig själv med "spegelminen"? Oh yeah!